Ett landskaps själ hittar man hos de människor som befolkar det. Som få författare har ANITA SALOMONSSON i sina böcker lyckats levandegöra denna själ och fånga skimret i den lilla människans vardagstillvaro och ge den en dimension av glädje och värdighet även i en tid av fattigdom och svåra förhållanden.
Så även i OSALIG LÄNGTAN, en samling berättelser vars gemensamma nämnare är Västerbotten, "detta tysnadens valv som var de små och obemärkta byarnas himmel, de som en gång blommat och sänt små rökslingor mot skyn". Det är inga märkvärdiga händelser som skildras, det märkvärdiga sker under ytan, i de närvarandes drömmar och känslor, i tankarna om ett förlorat paradis, i blickarna ur de gamlas ögon "på ett otillbörligt sätt ännu vädjande livet", kanske bara i minnet av lyckan att få översta biten av sockertoppen.
Det är en svår konst att i det lilla fånga det stora och övergripande, det allmängiltiga. Anita Salomonsson behärskar den konsten.
Ett landskaps själ hittar man hos de människor som befolkar det. Som få författare har ANITA SALOMONSSON i sina böcker lyckats levandegöra denna själ och fånga skimret i den lilla människans vardagstillvaro och ge den en dimension av glädje och värdighet även i en tid av fattigdom och svåra förhållanden.
Så även i OSALIG LÄNGTAN, en samling berättelser vars gemensamma nämnare är Västerbotten, "detta tysnadens valv som var de små och obemärkta byarnas himmel, de som en gång blommat och sänt små rökslingor mot skyn". Det är inga märkvärdiga händelser som skildras, det märkvärdiga sker under ytan, i de närvarandes drömmar och känslor, i tankarna om ett förlorat paradis, i blickarna ur de gamlas ögon "på ett otillbörligt sätt ännu vädjande livet", kanske bara i minnet av lyckan att få översta biten av sockertoppen.
Det är en svår konst att i det lilla fånga det stora och övergripande, det allmängiltiga. Anita Salomonsson behärskar den konsten.