Jandls upplevelse av det förstörda språket är djup. Han har i något sammanhang med ironi och vrede förkastat snacket om ”diktarens eget språk”. Det finns inget språk som inte delas av alla, och ingen av dess former är för obetydlig för att inte tas på allvar, erkännas som poetiskt råmaterial. Med den inställningen var det naturligt att han närmade sig den experimentella och konkreta poesin. Men dessa båda begrepp är litteraturhistoriska förenklingar och egentligen självupphävande.
Jandls upplevelse av det förstörda språket är djup. Han har i något sammanhang med ironi och vrede förkastat snacket om ”diktarens eget språk”. Det finns inget språk som inte delas av alla, och ingen av dess former är för obetydlig för att inte tas på allvar, erkännas som poetiskt råmaterial. Med den inställningen var det naturligt att han närmade sig den experimentella och konkreta poesin. Men dessa båda begrepp är litteraturhistoriska förenklingar och egentligen självupphävande.