Strindbergsfejden

4/5 ( ratings)

Strindbergsfejden är fortfarande Sveriges mest hetska kulturdebatt, mer än hundra år efter att närmare 300 debattörer deltog och skrev över tusen tidningsartiklar. Upphovsmannen till Strindbergsfejden — August Strindberg — skrev själv drygt 50 artiklar i en rad aktuella frågor. Men det som gjorde debatten så intensiv var att han hade fyra frontlinjer, och dessa retade upp det etablerade och konservativa Sverige år 1910. Storstrejken året innan hade arbetsgivarna och den svenska högern just vunnit, försvarsmakten var inte förberedd på första världskriget och svenskarna hade ännu inte allmän rösträtt.
August Strindbergs fyra frontlinjer var kungahuset, Svenska Akademien, Verner von Heidenstam och Sven Hedin. I artikeln "Faraon-dyrkan" angreps den sedan länge utbredda kulten av krigarkungen Karl XII. Svenska Akademien tyckte Strindberg var en krets för inbördes beundran. Verner von Heidenstam, som var dess största försvarare, skrev ren smörja tyckte Strindberg i artikeln "Två Konungar". Upptacktsresande Sven Hedin var på mångas läppar, honom gjorde Strindberg narr av i "Upptäckar-Humbug".
Detta var inte August Strindbergs första fejd. Redan 1884 ställdes han inför domstol för att han hade häcklat Svenska kyrkans heliga sakrament nattvarden. Denna bok ger en inblick i dess strider, och tar dikter och brev till hjälp.
Dessutom har idé- och lärdomshistorikern och psykoanalytikern Per Magnus Johansson skrivit en essä som avslutning, om denna omtalade och omskrivna Strindbergsfejd. Efterordet bär titeln: "Samhällskritiker med satir som vapen".