"Höstsonaten är den mest uttrycksfulla och njutbara att läsa av Ingmar Bergmans 'manustexter'. Det är ett kammarspel som tar upp och suveränt varierar en del av de teman Bergman ständigt återvänder till. Det är till en del ett drama om den framgångsrike konstnärens, pianisten Charlotte, isolering och onåbarhet. I första hand är det dock ett spel, som visar klyftan mellan människor överhuvutaget och generationerna i synnerhet. Tragedin är främst Evas och den sjuka Helenas, Charlottes döttrar, som på olika sätt gör sitt för att nå modern. Detta drama om att leva i skuggan av skulden och omöjligheten för allt att forma sitt liv oberoende av sin miljö har en levande dialog med ofta långa repliker som närmar sig den inre monologen. Det är förunderligt hur levande helheten blir utan att man har stöd av de bergmanska bilderna. Texten har verkligen ett värde i sig, och den blir ett ypperligt komplement till filmen 'Höstsonaten'." Ingvar Engvén i Bibliotekstjänst
"Höstsonaten är den mest uttrycksfulla och njutbara att läsa av Ingmar Bergmans 'manustexter'. Det är ett kammarspel som tar upp och suveränt varierar en del av de teman Bergman ständigt återvänder till. Det är till en del ett drama om den framgångsrike konstnärens, pianisten Charlotte, isolering och onåbarhet. I första hand är det dock ett spel, som visar klyftan mellan människor överhuvutaget och generationerna i synnerhet. Tragedin är främst Evas och den sjuka Helenas, Charlottes döttrar, som på olika sätt gör sitt för att nå modern. Detta drama om att leva i skuggan av skulden och omöjligheten för allt att forma sitt liv oberoende av sin miljö har en levande dialog med ofta långa repliker som närmar sig den inre monologen. Det är förunderligt hur levande helheten blir utan att man har stöd av de bergmanska bilderna. Texten har verkligen ett värde i sig, och den blir ett ypperligt komplement till filmen 'Höstsonaten'." Ingvar Engvén i Bibliotekstjänst